BOKMÄSSAN 2008 (Bildbevis)

Bildförklaringar i ordning från vänster till höger: 1. Nicotextmontern och den sjukt stora loggan jag målade upp 2. Mässjävlen sedd från andra våningen 3. Pirinen, Sara Granér och Liv Strömqvist signerar i galagomontern. Kan vara mitt livs sämst tagna bild 4. Serietecknarna Yvette och Malin Biller 5.Stolpfigurerna jag gjorde + Mina arbetsgivare Fredrik & C-J,- grundarna av Nicotext förlag. KOLLA KOLLA! 6. Ett annat stolpskott

Klicka för att se bilderna i det stora formatet. Jag vet att du gillar att klicka.

BOKMÄSSAN 2008 (OBS. Mycket grinig text)

Ja och så var den över, bok- och biblioteksmässan. Jag lämnar den med samma känsla som alltid ----->SORG<-----

Eftersom jag är på det humöret måste jag passa på att vräka ur mig att det känns som att mässan finns där som en årlig påminnelse om att man suger. Denna gång var känslan resolut.

Man trängs bland en massa parfymosande 40+tanter i pumps och sladdriga tunikor på väg att få sina "sjöjungfrun av camilla läckberg" signerade. När man väl klämt sig igenom detta helvete hamnar man i nästa kändiskåta klunga i färd med att få sig en glimt av dagens 124:e seminarium med Jan Guillou. Man tumlar planlöst runt bland suckande medelsvenssons och trampas ner av tunga förläggare. Jag knuffas till av en skenande flänsfarbror och roterar ett halvt varv av kraften, och när jag sen är tillbaka i min ursprungsriktning igen går jag rakt in i ett pekande finger. Rakt in i ögat på mig skulle det jävla fingret, givetvis. Med svidande blick driver jag sedan vidare i folkhavet, mot nästa förnedring. Som "branschmänniska" inser man snabbt sitt minimala värde,- blott en spillra bland högar av snillen. (Nu är jag poetisk också. NJUT)

Första gången jag besökte detta spektakel var 2004, och jag susade ner på mässgolvet i en rosa helikopter, rantade runt i ett slags naivt dis och botaniserade bland kändisar och deras storverk. Minglade seriesverige upp och ner likt en jojo. Jag fick ett vykort med kungafamiljen på signerat av självaste urfadren av svenska serier- Joakim pirinen, och kände liksom att livet lekte den snälla leken. Bytte några meningar med alla mina idoler: Max Andersson Lars Sjunnesson, Knut Larsson, Nina Hemmingsson och andra rävar som Jan Stenmark och Mikael Niemi. Allt var KING.

Det var 4 år sedan och jag hade just börjat på serietecknarskolan i Hofors och hade ett jävla driv vill jag lova. Det är väl så det borde vara. Jag fick verkligen ut någonting av detta tillfällenas mecka. Kände mig nöjd, liksom.

Under bokmässan 2008 fick jag inte ett skit gjort.
Jag fixade ca 2 timmar och sedan var jag tvungen att stoppa huvudet i sanden. Vad har hänt med gnistan? Det lilla jag satt på från början har sållats bort i en kombo av jobbdissar och självkritik. Jag har ju illustrerat en hel hög grejer, det är inte det. Men för varje jobb jag gör känner jag mig mer och mer värdelös, + att jag tjänar mindre och mindre. En simpel bildhora. Just snyggt. Hur ska man få det att vända? Kanske borde börja med att sluta hora. Börja med att sluta. Hora.

Och jag hatar kändisar. Det är så pinsamt med kändisar. Jag kan inte hantera den där laddningen mellan "vanligt folk" och "de som gjort något". Avundsjukan över att jag själv inte gjort något som uppmärksammats ligger säkert som en stadig grund, men problemet är väl att jag är så jävla livrädd för att uppfattas som dryg idiot att jag istället blir förlamad. Jag bryr mig för mycket, och så håller jag käften. Dricker en kopp gratiskaffe för mycket, kallsvettas och sedan går jag hem och tänker på allt jag borde ha gjort och frågat om. Fan vad jag inte får till det alltså.

Tur att jag kom in gratis, i alla fall. ANNARS!!?

Nu är det depping på schemat. Snart går det kanske öfver. Om tiominuterenkvart.