måndag 29 september 2008

BOKMÄSSAN 2008 (OBS. Mycket grinig text)

Ja och så var den över, bok- och biblioteksmässan. Jag lämnar den med samma känsla som alltid ----->SORG<-----

Eftersom jag är på det humöret måste jag passa på att vräka ur mig att det känns som att mässan finns där som en årlig påminnelse om att man suger. Denna gång var känslan resolut.

Man trängs bland en massa parfymosande 40+tanter i pumps och sladdriga tunikor på väg att få sina "sjöjungfrun av camilla läckberg" signerade. När man väl klämt sig igenom detta helvete hamnar man i nästa kändiskåta klunga i färd med att få sig en glimt av dagens 124:e seminarium med Jan Guillou. Man tumlar planlöst runt bland suckande medelsvenssons och trampas ner av tunga förläggare. Jag knuffas till av en skenande flänsfarbror och roterar ett halvt varv av kraften, och när jag sen är tillbaka i min ursprungsriktning igen går jag rakt in i ett pekande finger. Rakt in i ögat på mig skulle det jävla fingret, givetvis. Med svidande blick driver jag sedan vidare i folkhavet, mot nästa förnedring. Som "branschmänniska" inser man snabbt sitt minimala värde,- blott en spillra bland högar av snillen. (Nu är jag poetisk också. NJUT)

Första gången jag besökte detta spektakel var 2004, och jag susade ner på mässgolvet i en rosa helikopter, rantade runt i ett slags naivt dis och botaniserade bland kändisar och deras storverk. Minglade seriesverige upp och ner likt en jojo. Jag fick ett vykort med kungafamiljen på signerat av självaste urfadren av svenska serier- Joakim pirinen, och kände liksom att livet lekte den snälla leken. Bytte några meningar med alla mina idoler: Max Andersson Lars Sjunnesson, Knut Larsson, Nina Hemmingsson och andra rävar som Jan Stenmark och Mikael Niemi. Allt var KING.

Det var 4 år sedan och jag hade just börjat på serietecknarskolan i Hofors och hade ett jävla driv vill jag lova. Det är väl så det borde vara. Jag fick verkligen ut någonting av detta tillfällenas mecka. Kände mig nöjd, liksom.

Under bokmässan 2008 fick jag inte ett skit gjort.
Jag fixade ca 2 timmar och sedan var jag tvungen att stoppa huvudet i sanden. Vad har hänt med gnistan? Det lilla jag satt på från början har sållats bort i en kombo av jobbdissar och självkritik. Jag har ju illustrerat en hel hög grejer, det är inte det. Men för varje jobb jag gör känner jag mig mer och mer värdelös, + att jag tjänar mindre och mindre. En simpel bildhora. Just snyggt. Hur ska man få det att vända? Kanske borde börja med att sluta hora. Börja med att sluta. Hora.

Och jag hatar kändisar. Det är så pinsamt med kändisar. Jag kan inte hantera den där laddningen mellan "vanligt folk" och "de som gjort något". Avundsjukan över att jag själv inte gjort något som uppmärksammats ligger säkert som en stadig grund, men problemet är väl att jag är så jävla livrädd för att uppfattas som dryg idiot att jag istället blir förlamad. Jag bryr mig för mycket, och så håller jag käften. Dricker en kopp gratiskaffe för mycket, kallsvettas och sedan går jag hem och tänker på allt jag borde ha gjort och frågat om. Fan vad jag inte får till det alltså.

Tur att jag kom in gratis, i alla fall. ANNARS!!?

Nu är det depping på schemat. Snart går det kanske öfver. Om tiominuterenkvart.

2 kommentarer:

Yvette Gustafsson sa...

Jag känner likadant. Bokmässan är sjukt ångestframkallande, jag började nästan grina några gånger.

Jag hade med mig mitt kit: portfolio och mina skitfula visitkort(typ ett måååååste. Fy fan) och jag tänkte att nu jävlar ska här jagas jobb. Men nej. Jag pratade med dom jag känner, mest. Jag drog i de få tunna tåtar jag är förskonade med och gjorde det allra bästa av det. Gick jag runt till några nya förlag? Nej. Lämnade jag ut mitt fula visitkort till någon? Bara till folk jag känner. Resten var för jobbigt. Det jobbigaste är alla privatpersoner som ränner omkring. Nästa år är jag fast besluten att bara gå på branschdagen. Lugnare så. Och "kändisarna" behöver inte fokusera så mycket på att vara kända, kan man tro.

Marja sa...

Schysst att man inte är ensammen. Men DÖD OCH BEGRAVELSE åt mässans tre sista dagar. Länge leve branschdagen! Får vi hoppas. BÄÄ